
Att få injektorn att fungera klanderfritt visade sig vara en smal sak, åtminstone till en början. Efter endast en justering gick den som en dröm!
Senare under dagen började dock puffran skjuta en del under belastning eller höga varv.
Stackars Wal fick skulden, och justering hjälpte föga.
Då åkte förgasaren på och motorn gick bra ett tag...
Sedan började moroten dumma sig igen och nu riktades misstankarna mot tändmagneten. Dessa magneter ska enligt ryktet vara så fuktkänsliga att dom strular så fort det kommer ett moln på himlen.
Efter en dags åkning i snömodd i regnet visade sig detta rykte en smula överdrivet.
Men när jag öppnade brytarlocket så rann det ut vatten! Brytaren fick ju visserligen kylning, men att ha den stående under vattennivån, visade sig leda till tändmissar.
Med Manolito-Jawan följde det med ett sofistikerat torrsumpsystem, som monterades av den enkla anledningen att förlustsmörjningen som är kutym på dessa motorer slickar i sig en del olja. R-olja kostar 24 eurosar litern här på ön, och efter husbygge och andra kostsamma saker så är inte den budgeterade motorsport-kassan riktigt i nivå med CIA:S avlyssningsbudget.
Torrsumpsystemet var dock inte kompatibelt med Wal:s injektor, då nivån i oljeburken steg hastigt, för att sedan avstanna då förgasaren monterats...
Då började vi återigen tvivla på injektorns förträfflighet, men då det visade sig att metanolen lade sig över oljan, så sög ju ändå lubrikatorn i sig fräsch olja, så det var ett ickeproblem...
I övrigt så bjöd dagen även på ett rejält kast som resulterade i att jag blev hängandes med bröstkorgen över ramen, och pungen klämd mellan bakskärm och anus.
Björndubben kräver sin man att tygla, och fästet bjöd på små sköna hjullyft i utgångarna, åtminstone i början av dagen, då kroppen fortfarande var vid god vigör.