lördag 24 oktober 2015

Farväl kompis

Idag har det varit en tung dag.
Anders begravdes.

Det var en fin begravning, och Anders sociala förmåga avspeglades genom att kyrkan i princip var full av sörjande vänner.

Hans pojkar hade gjort i ordning en Minimoto som stod framme vid kistan under ceremonin.
Kistan var byggd som en klinkbyggd träbåt, och den bars ut till tonerna av en Ducati Scrambler.
Precis som Anders hade velat haft det, förutom alla ledsna människor förstås.
Sorgen och tomheten är dock oundviklig, tomrummet efter Anders går inte att fylla.

Världen har förlorat en positiv människa.

Att förlora en vän, är som att förlora en del av sig själv.
Familjen och vännerna är det som betyder något, och ger livet dess innehåll.
Det andra är antingen nödvändigt arbete för brödfödan och samhället, tidsfördriv, eller fernissa för fåfängan.

Vänner, det är det som är grejen, och nu har jag förlorat en. En av dom bästa dessutom.

Sov gott, kompis. Jag älskar dig!

3 kommentarer:

Lester Boré sa...

Stellan.
Det är alltid väldigt tråkigt när man förlorar en vän, oavsett vad anledningen må vara...
Om det är Döden som tar någon ifrån en blir det dock väldigt definitivt vilket såklart gör saken ännu värre.
Det gäller att minnas utan att deppa, naturligtvis är det en balansakt utan dess like.
Att hedra honom genom att visa hans familj att du bryr dig kan kanske vara bra? Dom behöver dig sannolikt mer än vad han gör i nuläget.

Acke sa...

Om det nu finns något som är bra med begravningar(vi i Hydet hade själva en i förra veckan) så är det att dom ger ett tillfälle att tänka efter lite. Att man inte tar livet för oändligt och att man förhoppningsvis för en stund anar vad som är riktigt viktigt.
Slösa inte bort dagarna, slösa med kärlek.

Anonym sa...

Fast snart slocknar de sunda tankarna om döden och man står och hackar loppor som vanligt.
Rocket.